This is who i am.

Den senaste veckan har jag börjat med mitt innerliga sökande efter det som håller mig varm om hösten och det som lyser upp i vintermörkret - vintertecken.

Varje morgon (jag vet,det är oerhört tidigt att börja i oktober) hoppar jag upp ur sängen och går bort till min sovrumsfönster det första jag gör. Jag kikar ut, och kikar efter om det snöar. Eller om det ens finns några tecken på det.

Jag kikar på termometrar - var jag än befinner mig. Överallt kikar jag för att hålla koll på om det börjar närma sig nollan.

Jag köper vinterhandskar och mössa - och bär dem. Fast det kanske egentligen inte behövs. Allt för att känna värmen i kylan. Allt för att vara beredd.

Jag hjälper mina kompisar att byta vinterdäck.

Jag blir orolig när jag ser att jag kommer att vara utomlands nästa vecka - och inser att jag kanske missar första snön.

För det är ju just den. Första snön som är den speciella. Och det har den alltid varit, ända sedan jag bodde hemma i Örtofta i mina allra yngsta år.
Jag glömmer aldrig de gånger då min pappa kallade på oss barn. Vi sprang till dörren, med en känsla av pirrighet och förväntan. Väl vid dörren öppnade pappa dörren, tände lampan därute och sa till oss;" titta, första snön har kommit. Det finns ingen snö som faller som den första snön". Och så gick vi ut och ställde oss under den nerringlande snön - och tog emot den med öppna armar. 

Och varje år tar jag emot detta vita fenomen, varje gång med öppna armar. Och varje gång med en oerhörd glädje. Glädjen över minnet som jag har av mina allra yngsta år. Minnet som är ett av dem få.  

Jag längtar tills den första snön kommer. Den är speciell. Den faller som den aldrig gjort förut.  

Hur kan du veta att du har rätt? Hur vet du att du har rätt i en fråga där man kan ha två åsikter, två synsätt? Vad får dig att tro att du har rätt?

Kan du någonsin ha vetskapen att ha rätt? Att verkligen veta att du har rätt?


Alltså. Hur vet vi att vi vet? Kan du ta på vetskap? Kan du ta på kunskap?





(Flum påhög nivå, sent en tisdagskväll,en helt vanlig vecka, i Jeanettes helt vanliga liv.)

Efter kvällens möte är jag på, framåt och med.
Jag driver, och jag får gehör. Jag ger och jag tar.

Nu jäklar ska vi förändra världen till det bättre!
Världen - here I come.

Jag är så opeppad som det  bara går att bli. Jag vill vara peppad på att få åka till Stensund! Jag vill vara peppad på att ta bra beslut! Jag vill vara peppad och se fram emot att träffa bra människor. Och jag vill vara peppad på att förändra vår organisation!

Men hur mycket jag än peppar mig själv så blir jag inte uppeppad. Jag vill!

Om man bara har viljan till att vara uppeppad - är man på rätt väg då? Räcker det?

Sitter på x2000 hem till Stockholm igen. Det var en bra tripp till Göteborg, på många sätt och vis. Nu är jag så avslappnad efter dagens promenader i staden att jag jäspar stup i kvarten.

Ska nog sova en stund - det får man ju faktiskt göra när man reser, har jag hört.


En kaffe på McDonalds sen? Kommer du?

Stänga av datorn.
Skriva smset.
Prata i telefon.
Springa ifatt chefen.
Kolla med kollegan.
Prata med kollegan.
Bli kallad på av annan kollega.
Packa materialet.
Stänga väskan.
Ta på sig jackan.
Kolla posten.
Gå till bussen.
Hoppa av på centralen.
Hämta ut biljetterna.
Stressa i mig mat.
Springa till tåget.
Sätta mig på tåget.
Höra av konduktören att vi skulle bli två och en halv timme sena.
Hinna sucka.
Tänka att det gör inget, jag kan kolla på en film på datorn.
Hinna le och känna att det var ju skönt.
Öppna väska.
Inse att datorn inte är nerpackad.
Kasta av sig tåget.
Kontrollera att allt är med.
Springa till kundservice.
Boka om biljetten.
Kasta mig i taxi till jobbet.
Springa i korridoren för att hämta dator.
Hämtar dator, och lite post.
Kasta mig in i taxin som väntat.
Åka tillbaks till centralen.
Prata med min medresenär som följde med på tillbakaresan om arbete.
Kasta i mig en kopp kaffe.
Prata med en vän.
Sätta mig på tåget.
Somna.
Vakna.
Öppna dator.
Öppna webbläsare.
Blogga.
Pust.

Förr när jag bodde i Uppsala blev det väldigt mycket pendlande fram och tillbaka till Stockholm. På något konstigt vänster var jag alltid tvungen att äta när jag passerade Stockholms central, för jag passerade alltid runt lunch eller middag. Då var det med ångest jag valde att äta på Centralen - och det  var en fröjd att hinna handla mat i Uppsala innan jag hoppade på tåget till storstan.

Nu, efter några år och lite ombyggnader och satsningar, har Centralen fått riktigt bra matställen. Förr valde jag mellan PizzaHut och Asianfood. Nu finns det ställen som Robert's, Jacobs, ett baguetteställe, Streetfood osv osv. Centralen ger mig fortfarande ångest - men numera bara positiv, det finns för många bra ställen att välja emellan...

- Man har utvecklingssamtal med bossen strax innan.
- Man kan inte släppa tankar om grejer man sa på samtalet innan
- Man kommer på saker som borde sägas
- Man kommer på saker som blev sägda, och som kan utvecklas
- Man tänker på att-göra-listan
- Man tänker att oj! det här glömde jag göra
- Man tänker att man måste sluta tänka och bara slappna av
- Man tänker att man måste ringa sin syster
- Man tänker att man måste ringa det där samtalet
- Man tänker på att man absolut inte får glömma att ringa det där samtalet
- Man tänker på att nu måste man väl ändå sluta tänka en massa och slappna av
- Man tänker att nu har mer än halva tiden gått och jag är fortfarande inte avslappnad
- Man tänker att snart så är det slut. Och det var ju inge bra att inte kunna slappna av
- Man tänker att man måste komma ihåg att säga till den där personen om det där
- Man tänker jahapp, nu var det snart slut
- Man tänker att nu ska jag tänka på att slappna av

Och så var det slut. Great. Och det ska kallas att slappna av? Pyttsan!

Efter en hel helg med friskport och kurshelg i Linköping, är jag helt slut. Inget tar så hårt som att ha hand om en kurshelg med femtio deltagare - själv.

Sträckta och värkande jumskar, blåmärken på knän och höfter. Ömma revben och skrubbsår på smalben. - Jag har åkt inlines på värsta banan! Oyeah!

Japp. Tankarna om New York är kvar. Och var jag än går ser jag tecken på att åka. Jag hör om New York på radio, jag läste om NewYork i en tidning en vän hade med sig, och jag hör Frank Sinatras "New York, New York" i butiken när jag handlar.

Hur man kan (försöka) spara pengar:
- Lägga alla småmynt i en burk (och inte röra dem i slutet av månaden)
- Storhandla (och inte små-fjutt-handla lite då och då)
- Göra inköpslistor (och följa dem)
- Inte handla hungrig (hjälp!)
- Laga mer mat hemma (svårt när det finns så många trevliga personer och äta med)
- Inse att man inte kan göra så mycket åt sitt utseende (hur mycket man än vill förändra/förnya...)
- Begära löneförhöjning (va? går det?)


Hade jag haft en skjorta på mig så hade jag dragit mig i kragen. Men nu kan jag inte det. Så jag säger till mig på skarpen i stället. Så.

Jag funderar starkt på att åka till New York i vinter/vår. Jag är grymt sugen på att åka dit, släppa allt och bara dra. För någon vecka. En vinterdag i New York skulle inte vara helt fel. Inte heller en sprudlande vårdag. Vinter eller vår? That's the question.

Kikade på SAS och på flygbiljetter till the big Apple. Nästan sjutusen. T&R. Ska jag?

(Uppdatering)

Nu finns det för fyratusen...

Har i dagarna fått en systerson! Martina och Niklas har blivit föräldrar - och jag är stolt moster till min flrsta systerson!

Bild kommer senare.