This is who i am.

I går var jag i Stockholm på en avslutningsmiddag för två kollegor - och det får jag betala för idag. Liggande ställning från start. Nu är alla tvprogram slut. Alla tidningar lästa. Och jag kan fortfarande inte resa mig upp. Jahapp.

Grannarna åker med sina bilar förbi. Vissa cyklar, andra går. De flesta hejjar lite försiktigt på mig när jag sitter i hörnet. De undrar nog vad jag gör hemma så mycket. Men ingen frågar. Ingen frågar om kryckorna heller. Alla sköter sitt. På var sitt håll. Och visst är det rätt skönt. Ha en ytlig kontakt. Ingen som känner någon av de andra på djupet. Ordentligt. Men det är väl det som kallas för just grannskap.

Det yttrar sig rätt annorlunda det där med grannskap. Om en av oss på gatan börjar tvätta bilen, kan man lätt räkna ut att någon annan också snart börjar dra fram slangen. Om någon klipper gräset dröjer det inte länge förrän flera andra också brummar med sina maskiner. Beror det på att man också vill vara duktig och göra som de andra, för att inte ligga efter - eller beror det på att man själv blir inspirerad och sugen på att göra något liknande? Själv blir jag bara lite full i skratt när jag ser fenomenet och vägrar göra samma sak som de andra samtidigt. Hellre tvärtom än precis som alla andra.

Har varit hemma några veckor nu. Jag är totalt rastlös och jag vet inte vad jag ska göra av dagarna. Ena stunden har jag energi. Andra har jag ingen alls och måste sova. Smärtan tar på mig. Mer än vad jag egentligen vill erkänna.

Jag sitter en del i min trädgård. Ser hur gräset växer, utan att kunna klippa det. Ser hur häcken börjar blomma och njuter av att det snart är sommar. Solen tittar fram lite då och då och tjocktröjan åker av en sväng när solen står som högst.

Huset borde vi måla om. Likaså byta lite panel på huset så att det inte kommer in fukt. Men det får allt bli nästa sommar. Nästa sommar. Vad annorlunda livet kommer att vara då.