This is who i am.

Det är mycket nu. Någon har sagt det förut. Jag säger det med mina ord. Det är för mycket just nu. Plötsliga gråtattacker för att saknaden till mina energikällor är för stor och för svår att hantera. Jämt. Mina syskonbarn är dom jag får all energi från. De är alldeles för långt borta, och det är alldeles för lång tid sedan jag träffade dem. Det är mycekt just nu. My job is killing me softly.

Minuterna går sakta. Huvudet är stumt. Det enda som kan intas är halstabletter, glass, soppa och alvedon. Och fiskgratäng. Det funakr jämt när jag är sjuk. Det är ett evigt mantra. Fiskgratäng. Inget annat brukar jag kunna få i mig i matväg som är i någorlunda fast form. Fiskgratäng! Fiskgrat'ng och filmen You´ve got mail - sen är det dags att bli frisk igen.

Jag saknar kaffet som det brukade vara på La Fontaine. Jag saknar att inte kunna kika in genom fönstret och se ett friendly face. Jag saknar att inte kunna springa dit när jag känner mig ensam på kontoret. Jag saknar vänskapen.

Det är mycket nu. Helt enkelt. Dels på jobbet. Men framförallt hemma. Flyttkartonger packas, hantverkare sollas fram och tillbaka. Diskussioner om hur bytet ska gå till, hur köket ska se ut, hur mycket pengar det kommer att  behövas, vart pengarna ska fixas från, pendlingen, kakel i badrummen och färg på väggarna. Bara några få exempel. Min hjärna är trött, och fristaden som ett hem ska vara - är helt enkelt inte det nu. Överallt är det grejer som ska göras och planeras in i detalj.

Jag behöver en break.

Vinterkräksjukan.
Helvetes jävla mögskit.
Vill inte mer nu.
Fan.

Och jag vet inte hur jag ska få i hop nästa vecka. Och inte heller hela våren. Och ingenting känns roligt just nu. Varför? Fan. Och skit.

När jag kom in på parkeringen var jag lite skadeglad av att någons däck pös ut luft. Två sekunder senare inser jag att det är mitt eget bakdäck som pyser. Fem sekunder senare är däcket utan luft - totalt. Någon hade lagt en metallbit på vägen utanför jobbet. Och den hade givetvis fastnat i mitt däck.

Som plåster på såren (eller av ren givmildhet för att jag måste köpa ett helt nyttt vinterdäck) fick jag två burkar läsk från automaten här på jobbet nrä jag endast la i för en. Oyes.

Nu, dags att gå till bussen. För bärgaren snodde bilen och ska laga den i morgon.

Ligger i sängen med datorn på magen. Finns det något jag verkligen är usel på så är det att vara sjuk. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Förutom att febersvemla och feberyra. Kanske samma sak?

Klubbad i sängen. Har hyrt ett okänt antal filmer och laddat upp med drickyoughurt. Här, i sängen kommer jag att tillbringa de närmaste dagarna. En tom lägenhet, tv:n och min dator kommer att bli mitt sällskap. Fy fan vad trist. Förslag på en to-do-list?

Och japp, precis som du trodde har jag fortfarande den här uppsatsen att skriva. Den får jag göra någon gång mellan febertopparna.


Och vad sjutton är bältros? Troligtvis det jag har, men ett udda fall. Remiss skickad till Karolinska och hudspecialisten. This is my lucky day. Yeah, right.

Det är mycket sällan jag tar mig till en vårdcentral eller till ett akutintag. I veckan måste jag pallra mig till stället jag verkligen avskyr. Vårdcentralen.
Att över huvudtaget kunna samla mod för att ringa och boka tid är svårt för mig. Inte blir det lättare när jag ringer till Vårdguiden för att fråga om vilken vårdcentral jag ska ta mig till och det inte har en aning. Oootroligt förtroendegivande. Jag fick tre olika alternativ, alla i samma område fär jag bor. Ingen av dem vill ta emot mig, jag är tydligen inte registrerad eller finns med på deras listor. Eller så har jag inte ansökt om att få ha just deras husläkare som min.
En snäll dam på det sista stället slog upp mig i det allmänna regisret och sa att jag skulle ringa till det fjärde. Och när jag väl kom fram där sa de att jag hade kommit rätt. Skönt. Ända fram tills damen (varför är det alltid damer?) började fråga ut varför jag inte kommit till dem tidigare och varför jag inte var regisrerad.

Bara för att man är människa och bor i Stockholm, inne bär det då att alla någon gång varit på en vårdcentral? Jag tappar hellre benet än går och kollar upp vad det är som är fel med det. Men bara för det så måste jag ändå få kolla upp det - när jag väl samlat mod och förstånd till det?

Register hit och register dit. Ge mig en förbannad läkartid bara. Och sluta kasta runt mig som en herrelös vante mellan alla telefonnummer. Knuten i magen blir inte bättre av det.

Jag, som skåning, har alltid fått höra hur svårt det är att förstå vår dialekt, hur annorlunda det låter så fort vi öppnar munnen och att det borde textas när en skåning pratar i tv.

Jag har avskytt att ringa till växlar som har självbetjäning, likt SJs system. Du ska med din röst ange varifrån och vart du vill resa. Jag har aldrig lyckats.

När jag i veckan ringde till Skåne(!)trafiken och valde självbetjäning kunde jag inte för mitt liv begripa varför linjen inte förstod mig. Skånetrafiken borde väl ha specialfunktioner som kan lyssna sig till skånskan, oavsett från vilken del av landskapet man kommer i från?

Luren kastade jag i väggen. Och jag missade tåget. Vilket resulterade i att jag fick vänta på Klippans station (?) i över en och en halv timme. Och för övrigt var jag hungrid, men cafét tog inte kort och bankomaten var sprängd.

Släkten har gått hem. Disken är diskad och bredvid mig står en tallrik med överbliven mat. Idag tog vi ett sista farväl av Ove. Det gör ont i hela mig. Hela mig.

Och som kaka på kaka har jag haft migrän sedan i går. Och den sitter fast, likt plasten runt en nyinköpt cdskiva.









Sov gott, Ove.

Det här är en sådan där dag. En sån dag. En dag då jag inte vet hur jag ska beskriva den.

Jag är i Bryssel. Och visst är allt bra. Det här är min stad, bara min. Men det är något som fattas, något som saknas. Tanken saknas. Känslan. Rytmen. Gunget. Glädjen.
Jag tror att det flyttat till Rumänien. Rumänien? Av alla ställen. Rumänien. Tryggheten har flyttat.

Jag hoppas av hela mitt liv att orkanen Gustav inte är så elakartad som man tror just nu. Jag hoppas av hela mitt liv att det är som man säger, att blixten inte slår ner på samma ställe två gånger. Jag hoppas innerligt att det även gäller orkaner. 

Behöver världen mer tragedier?
Hade jag varit kristen nu hade jag nog gått till en kyrka och satt mig ner bett. Men nu överlåter jag det till de som kan grejen.

Tillbaka i vardagen, och därmed på besök i Bryssel. I löve den här stan. Folket, tempot, caféerna, kaffet och inte minst att jag faktiskt hittar.
 
Adrian ska flytta tillbaka till Rumänien där han bodde för tio år sedan. Buhuu för mig. Vem ska jag nu spela poker med, snacka -toksent -inpå -nätterna medoch vem ska jag fråga när jag behöver is till våra mingel? Jag är djupt deprimerad över att han ska flytta. I alla fall i en microsekund. Kul för honom att han har köpt ett sportcenter med fotbollsplaner, tennisplaner, restauranger och pooler. Good for him, bad for me - som vi säger här nere.

I bland önskar jag att jag kunde stanna här. Jag gillar känslan jag har när jag är här nere.

Jag hatar att bli så här varm. Sola? Blä.

(Och datorn är stekhet här ute av solen.) Autch.