This is who i am.

Just hemkommen från trampolinträning i Vagnhärad. Riktig lyx att få vara en del av gängets underbara stämning. I like my kids.

Är grymt trött, men orkar inte ta mig de två metrarna till sängen. Är hemma för en gångs skulle i Sköndal - och det är så mycket att pyssla med. Flyttkort ska skrivas (äntligen har Adressändring fattat att jag bott här i en månad), gardiner ska upp, tavlor ska hittasd - därav en evigt bläddrande i IKEA-katalogen, rensning av kylen, vattning av blommor och packning inför morgondagens resa till Skåne.

När ska få bo i mitt hem? 

Nä. Det blev ingen relaxavdelning för mig igårkväll. Nix pix. Kom inte på fråga. Istället slängde jag mig på sängen, satte på tv:n och beställde upp mat. Helt slut och helt bortkopplad till vad som heter omvärld. Stängde av telefon, dator och klocka.
Även om ett bubbelbad skulle vara skönt i den stunden, fick jag prioritera sängen. Mmm. Rätt beslut.


Upp tidigt idag och satte mig på tåget vid sju-tiden. Pust vad jobbigt. Jag gick ut från hotellet innan frukosten börjat serverats. Det är illa. Riktigt illa. Och för den delen så sov jag hela tågresan till Stockholm.


Nu ska jag agera testpanel. Så de så!

"Om man går fort och ler mycket, så ser ingen hur ful man är."

Hmm. Om jag pratar och ler mycket, så märker ingen hur ont och hur trött jag är idag. Den här massagen var inte skön någonstans. Men efter några knådningar till så ska kanske min rygg och axlar börja leva igen.


Är i Karlstad och har politikutbildning. Hur bra som helst. Snart dags för nästa pass på fyra timmar. Puh! Men vad jag har hört så har hotellet jag ska bo på inatt relaxavdelning. Count on me!

 Tjongelibong och hej - på med smilet igen!

Bryssel. Surprise, surprise. Men det gör jag.

Särskilt när jag sitter på en parkbänk i över två timmar i Square Ambiorix,med en bra bok i ena handen och en glass i andra, med solbrillor på näsan och solen ovanför mig. I 25 grader och knallblå himmel.


Och för den delen hände något, några,mycket lustiga saker mig just den dagen. Efter att ha suttit stilla på samma parkbänk alldeles för länge beslöt jag mig för att ta en liten promenad. Och det gjorde jag.
Sen gick jag och satte mig på en annan bänk lite längre bort, efter som min gamla nu var upptagen.
Jag hinner precis sätta mig tillrätta då en äldre dam kommer fram till mig och slår sig ned bredvid mig på bänken. Hon hälsar, och jag hälsar tillbaka. Hon börjar prata lite på franska och jag säger, på franska, att jag inte talar franska så mycket. Men damen pratar på och frågar om jag pratar engelska. Och ja, det gör jag ju. Men det kunde inte hon. Så hon pratar franska och jag pratar blandad franska och engelska. Tydligen går det bra, för hon förstår. Vi pratar om vädret och var jag kommer i från.Och tydligen så bor hennes bror i Stockholm nu efter att han flyttade från Arabien för något år sedan.Tydligen som tandläkare. Jahaja, tänker jag och försöker på ett smidigt sätt börja läsa min bok igen - utan att vara oartig. Så där sitter vi, sida vid sida och säger inte något,och jag börjar läsa min bok igen.

Jag lyfter blicken och ser en liten familj gå upp för trappen.Mamma, pappa och en liten pojke på kanske fyra år knallar up för trappen och jag ler lite mot dem eftersom de ser så glada ut.
Plötsligt springer den lille pojken fram till mig, försöker ge mig en liten grön bok,men jag tvekar - jag vet ju inte om pojken försöker få pengar av mig eller vad han håller på med. Men efter ett kort övervägande tar jag tacksamt emot den lilla boken och jag säger "merci" på min allra finaste franska. Han säger varsågod - givetvis på franska - och springer glatt iväg till sina föräldrar och vinkar lite på vägen. Föräldrarna och damen som fortfarande sitter bredvid mig talar med varandra och utbyter några artiga hälsningsfraser. Jag tackar så mycket och vinkar glatt. Damen får se den lilla boken och vad jag förstår så är det en bok om hur man hittar till Gud. Vi skämtar lite, och sen sitter vi där tysta igen. Ingen av oss vet vad vi ska säga. Farmförallt jag. Hur ska jag kunna börja en konversation när jag knappt kan någon franska?

Vi sitter tysta och jag tar på mig mina solbrillor återigen. Hinner läsa några rader.Sen blir jag avbruten med en harkling på min andra sida. Jag lyfter min blick och där står en ung tjej, kanske runt femton år. Hon ser lite generad ut.Jag tar av mig brillorna och och hon frågar något på franska. Jag säger att jag inte pratar franska,så hon frågar på knacklig engelska;
- Are you a star?
Och jag frågar henne, vad sa du? Och hon upprepar sin fråga. Och sen frågar hon om jag är känd. Givetvis svarade jag nej, jag är ingen stjärna. Då däger hon att hon känner igen mig att jag liknar någon kändis och säger att jag är det,men vill inte säga det till henne.
Damen börjar vrida och vända på sig för att få en syn av mitt ansikte och tittar noga. Jag försäkrar vid det här laget både tjejen och damen att jag inte är någon kändis, eller för den delen en stjärna. Tjejen ber så mycket om ursäkt och går därifrån, med röda kinder och en ganska snabb gång.

Efter ytterligare tysta minuter med damen vid min sida, och efter att jag samlat mina tankar av vad det var som just hände, gick damen iväg. Hon sa att hon skulle gå en runda. Och tackade så mycket för samtalet. Jaha, tack själv.

Dessa tre händelser hände under sammanlagt tio minuter. Jag har aldrig varit med om något konstigare.

"Mina damer och herrar, hundar och katter, och så klart alla kids. Välkomna ombord på tåget mellan Malmö och Stockholm."

Hinner sätta mig tillrätta och senplingar det till och konduktören säger ovanstående. Genast blev jag lite lättare i den mjuka stolen - och fick ett leende på läpparna. Tänk - han har också roligt på sitt jobb. Och det sprider sig. Mer skojigheter åt folket!

När jag tänker så mycket.

Faktiskt.

... då jag bara längtar till Bryssel.
Jag har varit och fikat med Elin och sen gick vi på bio. Och vad vi än gjorde tänkte jag tillbaka på min Bryssel-tid.

Hur jag fikade med gänget på hörnet efter varje franskalektion. När vi gick och kollade på bio utan engelsk subtitle och bara franskt tal. Hur vi gick genom natten lite halvfrusna och gungandes till musiken trötta och slitna, likt det jag och E gjorde på vägen till parkeringen. Kulturnatt i Lund och en känsla med musik och gemenskap låg som en dimma i den kyliga luften.

Bryssel. Sen natt med ett gott sällskap bredvid mig. Precis som ikväll. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för en kväll i Bryssel med alla mina gamla polers igen. Like old times. Vad som helst.

Rytmen. Musiken. Känslan. Kulturen. Språket. Sfären. Det kallas öppenhet. 

Snart dags för utbildning i Växjö. En favorit i respris? - Jajjamänsan!

Wish me good luck.

Sitter på tåget mellan Stockholm och Kalmar. Tågresan som jag så länge sett fram emot har hittills inte varit den mest bekväma. Men det beror bara på att jag mår så fruktansvärt illa. Jag vet inte riktigt varför, men jag kan tänka mig att det är vanlig åksjuka. Och jag som aldrig har haft det förut. Pust.

Har för övrigt haft en bra dag. Seminarium på Klara Södra med Håkon från Eurocare är inte helt fel. Och enligt utvärderingarna så var deltagarna nöjda med vår dag. Och jag har gjort mitt bästa för att inte visa att jag endast sov typ två timmar i natt. Och jag tror nog att det lyckades.
Så kan det vara när någon är sjuk och man måste ta hand om den. Jag beundrar er som har barn och som är uppe många timmar varje natt - men det ärvälen vanegrej kan jag tänka mig.

Nä. Slut på svammlandet. Åter dags för att försöka bli av med illamåendet. Tjongelibong.

Vid middagsbordet under en diskussion om vegetariaism säger Evelina:
- När jag var vegetarian åt jag fisk. Jag har alltid ansett att fiskar inte har känslor. De är bara utvecklade amöbor.

Jaja. Vi kan alla ha olika åsikter...

Om man sätter på kranen i badkaret för att kunna avnjuta ett skönt varmt bad och sedan kommer tillbaka efter en tid med förhoppning av att karet är fyllt - då känns det som en nitlott då man märker att man glömt att sätta i pluggen.

Inte dagens miljötanke direkt. Jag skyller helt och hållet på bacillen som gjort mig sjuk.

Idag är jag sjuk för tredje dagen. Jag verkligen hatar att vara sjuk. Att känna sig klen och inte kunna lyfta ett finger själv känns bara patetiskt. Det är tio år sedan jag var så här sjuk. Och då blev jag omhändertagen hemma av familjen.

Det bästa är när jag hittar en ställning i soffan som inte gör ont i nacke och axlar. Då krävs det fyra kuddar, en filt, fjärrkontrollen och telefoner till hands, ett glas med vatten, och en hög med tidningar och ett paket alvedon. När jag väl hittar den där ställningen är det omöjligt att frivilligt resa sig upp.


Idag är jag helt klart bättre än igår. Men inte bäst. Jag har ätit en smörgås, några vindruvor och druckit några glas vatten på tre dygn. Nu är jag klen av näringsbrist också. Blä. Så nu sitter jag och äter gurk- och morotsstavar och dippar i dill-och gräslöksdipp. Faktiskt ganska gott.

Någon som har ett tips på vad jag kan göra när jag ligger här?