This is who i am.

Bryssel. Surprise, surprise. Men det gör jag.

Särskilt när jag sitter på en parkbänk i över två timmar i Square Ambiorix,med en bra bok i ena handen och en glass i andra, med solbrillor på näsan och solen ovanför mig. I 25 grader och knallblå himmel.


Och för den delen hände något, några,mycket lustiga saker mig just den dagen. Efter att ha suttit stilla på samma parkbänk alldeles för länge beslöt jag mig för att ta en liten promenad. Och det gjorde jag.
Sen gick jag och satte mig på en annan bänk lite längre bort, efter som min gamla nu var upptagen.
Jag hinner precis sätta mig tillrätta då en äldre dam kommer fram till mig och slår sig ned bredvid mig på bänken. Hon hälsar, och jag hälsar tillbaka. Hon börjar prata lite på franska och jag säger, på franska, att jag inte talar franska så mycket. Men damen pratar på och frågar om jag pratar engelska. Och ja, det gör jag ju. Men det kunde inte hon. Så hon pratar franska och jag pratar blandad franska och engelska. Tydligen går det bra, för hon förstår. Vi pratar om vädret och var jag kommer i från.Och tydligen så bor hennes bror i Stockholm nu efter att han flyttade från Arabien för något år sedan.Tydligen som tandläkare. Jahaja, tänker jag och försöker på ett smidigt sätt börja läsa min bok igen - utan att vara oartig. Så där sitter vi, sida vid sida och säger inte något,och jag börjar läsa min bok igen.

Jag lyfter blicken och ser en liten familj gå upp för trappen.Mamma, pappa och en liten pojke på kanske fyra år knallar up för trappen och jag ler lite mot dem eftersom de ser så glada ut.
Plötsligt springer den lille pojken fram till mig, försöker ge mig en liten grön bok,men jag tvekar - jag vet ju inte om pojken försöker få pengar av mig eller vad han håller på med. Men efter ett kort övervägande tar jag tacksamt emot den lilla boken och jag säger "merci" på min allra finaste franska. Han säger varsågod - givetvis på franska - och springer glatt iväg till sina föräldrar och vinkar lite på vägen. Föräldrarna och damen som fortfarande sitter bredvid mig talar med varandra och utbyter några artiga hälsningsfraser. Jag tackar så mycket och vinkar glatt. Damen får se den lilla boken och vad jag förstår så är det en bok om hur man hittar till Gud. Vi skämtar lite, och sen sitter vi där tysta igen. Ingen av oss vet vad vi ska säga. Farmförallt jag. Hur ska jag kunna börja en konversation när jag knappt kan någon franska?

Vi sitter tysta och jag tar på mig mina solbrillor återigen. Hinner läsa några rader.Sen blir jag avbruten med en harkling på min andra sida. Jag lyfter min blick och där står en ung tjej, kanske runt femton år. Hon ser lite generad ut.Jag tar av mig brillorna och och hon frågar något på franska. Jag säger att jag inte pratar franska,så hon frågar på knacklig engelska;
- Are you a star?
Och jag frågar henne, vad sa du? Och hon upprepar sin fråga. Och sen frågar hon om jag är känd. Givetvis svarade jag nej, jag är ingen stjärna. Då däger hon att hon känner igen mig att jag liknar någon kändis och säger att jag är det,men vill inte säga det till henne.
Damen börjar vrida och vända på sig för att få en syn av mitt ansikte och tittar noga. Jag försäkrar vid det här laget både tjejen och damen att jag inte är någon kändis, eller för den delen en stjärna. Tjejen ber så mycket om ursäkt och går därifrån, med röda kinder och en ganska snabb gång.

Efter ytterligare tysta minuter med damen vid min sida, och efter att jag samlat mina tankar av vad det var som just hände, gick damen iväg. Hon sa att hon skulle gå en runda. Och tackade så mycket för samtalet. Jaha, tack själv.

Dessa tre händelser hände under sammanlagt tio minuter. Jag har aldrig varit med om något konstigare.