Grannskap.
Grannarna åker med sina bilar förbi. Vissa cyklar, andra går. De flesta hejjar lite försiktigt på mig när jag sitter i hörnet. De undrar nog vad jag gör hemma så mycket. Men ingen frågar. Ingen frågar om kryckorna heller. Alla sköter sitt. På var sitt håll. Och visst är det rätt skönt. Ha en ytlig kontakt. Ingen som känner någon av de andra på djupet. Ordentligt. Men det är väl det som kallas för just grannskap.
Det yttrar sig rätt annorlunda det där med grannskap. Om en av oss på gatan börjar tvätta bilen, kan man lätt räkna ut att någon annan också snart börjar dra fram slangen. Om någon klipper gräset dröjer det inte länge förrän flera andra också brummar med sina maskiner. Beror det på att man också vill vara duktig och göra som de andra, för att inte ligga efter - eller beror det på att man själv blir inspirerad och sugen på att göra något liknande? Själv blir jag bara lite full i skratt när jag ser fenomenet och vägrar göra samma sak som de andra samtidigt. Hellre tvärtom än precis som alla andra.