This is who i am.

Den senaste veckan har jag börjat med mitt innerliga sökande efter det som håller mig varm om hösten och det som lyser upp i vintermörkret - vintertecken.

Varje morgon (jag vet,det är oerhört tidigt att börja i oktober) hoppar jag upp ur sängen och går bort till min sovrumsfönster det första jag gör. Jag kikar ut, och kikar efter om det snöar. Eller om det ens finns några tecken på det.

Jag kikar på termometrar - var jag än befinner mig. Överallt kikar jag för att hålla koll på om det börjar närma sig nollan.

Jag köper vinterhandskar och mössa - och bär dem. Fast det kanske egentligen inte behövs. Allt för att känna värmen i kylan. Allt för att vara beredd.

Jag hjälper mina kompisar att byta vinterdäck.

Jag blir orolig när jag ser att jag kommer att vara utomlands nästa vecka - och inser att jag kanske missar första snön.

För det är ju just den. Första snön som är den speciella. Och det har den alltid varit, ända sedan jag bodde hemma i Örtofta i mina allra yngsta år.
Jag glömmer aldrig de gånger då min pappa kallade på oss barn. Vi sprang till dörren, med en känsla av pirrighet och förväntan. Väl vid dörren öppnade pappa dörren, tände lampan därute och sa till oss;" titta, första snön har kommit. Det finns ingen snö som faller som den första snön". Och så gick vi ut och ställde oss under den nerringlande snön - och tog emot den med öppna armar. 

Och varje år tar jag emot detta vita fenomen, varje gång med öppna armar. Och varje gång med en oerhörd glädje. Glädjen över minnet som jag har av mina allra yngsta år. Minnet som är ett av dem få.  

Jag längtar tills den första snön kommer. Den är speciell. Den faller som den aldrig gjort förut.