Jag känner det i luften.

Den är snart här. Den första snön för säsongen.
För det är ju just den. Första snön som är den speciella. Och det har den alltid varit, ända sedan jag bodde hemma i Örtofta i mina allra yngsta år.
Jag glömmer aldrig de gånger då min pappa kallade på oss barn. Vi sprang till dörren, med en känsla av pirrighet och förväntan. Väl vid dörren öppnade pappa dörren, tände lampan därute och sa till oss;" titta, första snön har kommit. Det finns ingen snö som faller som den första snön". Och så gick vi ut och ställde oss under den nerringlande snön - och tog emot den med öppna armar. 

Och varje år tar jag emot detta vita fenomen, varje gång med öppna armar. Och varje gång med en oerhörd glädje. Glädjen över minnet som jag har av mina allra yngsta år. Minnet som är ett av dem få.  

Jag längtar tills den första snön kommer. Den är speciell. Den faller som den aldrig gjort förut.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback