Saknad tid.
Vi var femton.
Vi satt längst bak i bussen med en gitarr och sjöng med. Halvt skrikande.
Vi låg på luftmadrasser över hela landet och vi låg vakna nätterna långa.
Vi längtade tills nästa gång vi skulle ses.
Vi hade tipspromenad i små städer.
Vi samlade olika poäng på olika träffar.
Vi tyckte det var roligt att alltid vara borta från hemma.
Vi pratade och fnissade i sol, i regn och i snöstorm.
Tänk. Tiden går snabbt. Nu när jag åker på frisksportträff sitter jag längst fram i bussen. Hör dem där bak sjunga med i gitarrspelandet och har ont i ryggen av för lite sömn på för hårt golv.
Det var skönt att förr kunna åka bort på helgerna och komma bort från skolan. Bort från familjen och bekymmer.
Nu är det skönt att komma hem igen att ta tag i det som kanske bekymrar istället för att fly. Skönt att vara hemma och arbeta som vanligt. Att få sova i sin egen säng. Hela natten.
Det finns personer som jag än idag har kontakt med, men oftast bara när man träffas så här. Som på den gamla goda tiden.
Just nu längtar jag tillbaka till den där tiden. Till intimiteten till vännerna som åkte som jag.