This is who i am.

Vissa dagar önskar jag att jag hade haft mer mod. Tillexempel igår när jag gick genom fiskgatan här i Bryssel.
Jag går själv genom gatorna, eftersom jag gick före de andra från middagen för lite justeringar på dagens lunchställe.
En man som i vanligtsvis haffar folk in på restaurangen han jobbar på, börjar prata med mig, jag undviker honom och han följer efter. Han börjar prata på engelska, och jag går snabbare och snabbare (men tillräckligt snabbt för att inte ramla på ojämna trotoarer). Han säger att jag har samma ansikte som henne i hans dröm - fast där heter hon Tiffany. Och sen undrade han vad jag hette och försökte gå i fatt mig. Hela fiskgatan. Och två män från en annan restaurang börjar säga till mig att jag inte skulle vara så nervös - och de tyckte jag skulle stanna för att prata med honom. "Du kan stanna här med oss."h
Jag sa inget, jag tittade inte bakåt. Jag gick bara på - såg oberörd ut. Men inombords hoppade hjärtat och det enda jag kom at tänka på var om Andreas var i stan. Jag tg upp telefonen och ringde honom. Lyckligtvis var han kvar i stan och jag gick bara något kvarter till för att träffa honom och några från hans grupp den här veckan.
Mannen fäljde efter mig hela fiskgatan upp mot Grande Place och ropade saker jag inte förstod - eftersom det kom både på franska och på ett annat språk jag inte uppfattade.

Inatt och idag på morgonen har jag gått runt och funderat på vad jag skulle ha kunnat gjort i stället. Skulle jag ha vänt mig om och bett honom dra åt skogen? Eller skulle jag göra samma sak om det hände igen? Jag har faktiskt ingen aning, men tankar är bra att tänkas på. Så att jag i alla fall är beredd nästa gång.