Bestulen - historien från början till...?
Hmpft. Efter fyra dagar i Bryssel blev jag bestulen på min handväska. Hur ska det här sluta?
Vi (jag, Andreas, Andreas och Sofia) gick in på en indisk restaurang och satte oss. Jag satte mig in mot väggen, hängde min jacka på stolen, la min handväska mellan stolen och väggen (observera att det var ca 1 dec till väggen) och la mina vantar och halsduk ovanpå väskan.
Vi sitter och pratar och bestller när jag plötsligt ser kyparen stå och hålla i mina vantar och halsduk. Jag reser mig upp och säger att - ursäkta, men de är mina. Han säger att han hittade dem på golvet vid dörren. Jag tar vantarna och ska lägga tillbaka dem då jag upptäcker att min väska saknas.
Troligtvis har någon följt efter oss in, satt sig vid bordet bredvid - som stod en bit bort och väntat på rätt tillfälle. Att ta min väska! MIN väska!
Ingen av oss har lagt märke till personen, och antagligen måste han ha fiskat på ngåot sätt efter väskan, eftersom den var mellan min stol och väggen, en bit i från hans bord. Fråga mig inte hur, men på något sätt har han fått tag på väskan och sen gått ut ur restaurangen och tappat mina vantar och halsduk- som låg ovanpå - på vägen ut.
Trist.
Fick ringa en massa samtal. Filofaxen, passet och jobbmobilen var bara några saker som låg däri. Men de mest värdefulla. Mina kreditkort och min mobil hade jag i jackan, och kontorsnycklarna/mitt hem. Som tur var.
Spärra telefon, spärra kort, och gå till polisen. Väl på polisstationen så fick jag göra en polisanmälan och fylla i en blankett om vad det var som hade hänt och vad jag saknade. Observera att blanketten var på franska/flamländska och vissa ord på engelska.
När jag fyllt i blanketten och satt mig ner vid de andra som väntade blev jag ganska snart tillbaka kallad.
- When did your husband die? Var frågan jag fick.
- What? Wich husband? Svarade jag tillbaka- och såg nog ut som ett frågetecken. Sen började Helan och Halvan asgarva, och sa att jag hade kryssat i civilståndet Änka.
Helan och Halvan heter de för att de var båda skalliga, hade blå tjocktröja, svarta byxo, och ett flin som bara brysselianska polismän kan ha. Haha!
I alla fall. Så fick jag gå tillbaka till väntstolarna för att vänta lite till. Sen kallade de mig tillbaka och skulle få den svenska adressen till mig. När jag hade sagt den så frågade Helan.
- Så du bor i södra Sverige då eller?
- Eh, ja det gör jag.
- Ja, det var bara en ren chansning, jag har varit i södra Danmark. och jag har alltid undrat över vad det ni äter, är för något. Det som kallas Skagen!
Jag börja skratta och berättade vad det var för något. Kul killar.
Sen gick vi faktiskt glada därifrån, och jag fick ett gott intryck av polisen i Bryssel.
- - -
Klockan 02.30 ringer min telefon, och jag har precis somnat. Polisen har funnit en kille med några saker med mitt namn på. De skickar en polisbil till kontoret och jag och Andreas sätter oss tillrätta, knäpper på oss bältena och lutar oss tillbaka.
Och jäääävlar vilken fart de hade. De körde minst 100km/h inne på Bryssels gator - utan blåljus. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om något sånt. Jag har inte åkt polisbil i Sverige - men i Bryssel! Ha! Det du!
Väl på plats fick vi vänta en stund på att komma in till rätt snubbe. Han hällde ut massa grejer på bordet. Och en del kände jag igen.
Min filofax - helt och alldeles tom på innehåll.
Jobbtelefonen.
Några medlemskort, ICA - kortet och någon rikskupong. Och ett visitkort till en tjej som heter Kadri.
Inget mer.
Jahapp. Sen fick jag skriva på ett papper där det stod att polisen var tvungna att få ett godkännande av mannen som hade haft mina saker - för att jag skulle kunna få tillbaka dem. Helt sjukt!
Tydligen så fick de ett godkännande och jag kunde ta mina saker och gå därifrån. De rekomenderade oss att gå den vägen där han som hade tagit mina grejer antagligen hade gått. Så vi gjorde det. 04.00 gick jag och Andreas på Bryssels gator och försökte leta efter en väska man kanske hade kastat bort i all hast. Inget fynd, men någon bil som frågade om jag inte skulle ha hjälp att leta, och sen följa med honom hem. Eh - nej tack!
Så vi satte oss i en taxi, på väg hem.
Och jag betalade och så gick vi ut och in i lägenheten- sen märker jag att jag glömt filofaxen, och dess lilla innehåll på det jag fått tillbaka - förutom telefonen, i taxin. Oyes! Fan vad bra gjort Jeanette. Sjukt bra! Eller?
Jahap. Gå och lägga sig igen skitförbannad på sig själv för klanteriet.
- - -
Kadri kommer fram till mig och undrar om jag har tappat en filofax i taxin. Yes - det har jag, svarde jag ju så snabbt som möjligt för att få henne att fortsätta.
- Japp, det var en taxichaufför som ringde mig halv fem i natt och snackade något om en filofax. Och när jag pratade med Andreas så sa han att du tappat den i en taxi.
- - -
Helt sjukt! Antagligen har chauffören hittat filofaxen och i den visitkortet till Kadri, som jag för övrigt bara har träffat en gång innan på Parlamentet, och ringt dit. Nice!
Bara en ren händelse att hon nämnt det för Andreas, annars hade den inte kommit fram.
Så idag, om hon ringer någon gång, ska jag hämta min tomma filofax, på Centralen i Stockholm ( jag är på visit just nu) i kväll, så ska jag få den då.
En etnisk tjej som jobbar i Bryssel ska komma och lämna min filofax i Stockholm, för att sen resa vidare till Örebro för ett möte. Helt otroligt! Och om det inte blir i kväll - ja, då bor vi ju i samma stad sen.
- - -
Vilket äventyr säger jag bara! Och det fortsätter! Bara Pass-historian kan bli ett eget inlägg senare framöver... Håll utkik!
Är trött, sov inte mycket den natten vi var hos polisen. Och sen vara med och arrangera ett seminariet på Parlamentet igår. Och dessutom ha sovit dåligt/lite den senast veckan. Allt gör att jag nu är officiellt sliten. Helt galet.
Over and out.
Vi (jag, Andreas, Andreas och Sofia) gick in på en indisk restaurang och satte oss. Jag satte mig in mot väggen, hängde min jacka på stolen, la min handväska mellan stolen och väggen (observera att det var ca 1 dec till väggen) och la mina vantar och halsduk ovanpå väskan.
Vi sitter och pratar och bestller när jag plötsligt ser kyparen stå och hålla i mina vantar och halsduk. Jag reser mig upp och säger att - ursäkta, men de är mina. Han säger att han hittade dem på golvet vid dörren. Jag tar vantarna och ska lägga tillbaka dem då jag upptäcker att min väska saknas.
Troligtvis har någon följt efter oss in, satt sig vid bordet bredvid - som stod en bit bort och väntat på rätt tillfälle. Att ta min väska! MIN väska!
Ingen av oss har lagt märke till personen, och antagligen måste han ha fiskat på ngåot sätt efter väskan, eftersom den var mellan min stol och väggen, en bit i från hans bord. Fråga mig inte hur, men på något sätt har han fått tag på väskan och sen gått ut ur restaurangen och tappat mina vantar och halsduk- som låg ovanpå - på vägen ut.
Trist.
Fick ringa en massa samtal. Filofaxen, passet och jobbmobilen var bara några saker som låg däri. Men de mest värdefulla. Mina kreditkort och min mobil hade jag i jackan, och kontorsnycklarna/mitt hem. Som tur var.
Spärra telefon, spärra kort, och gå till polisen. Väl på polisstationen så fick jag göra en polisanmälan och fylla i en blankett om vad det var som hade hänt och vad jag saknade. Observera att blanketten var på franska/flamländska och vissa ord på engelska.
När jag fyllt i blanketten och satt mig ner vid de andra som väntade blev jag ganska snart tillbaka kallad.
- When did your husband die? Var frågan jag fick.
- What? Wich husband? Svarade jag tillbaka- och såg nog ut som ett frågetecken. Sen började Helan och Halvan asgarva, och sa att jag hade kryssat i civilståndet Änka.
Helan och Halvan heter de för att de var båda skalliga, hade blå tjocktröja, svarta byxo, och ett flin som bara brysselianska polismän kan ha. Haha!
I alla fall. Så fick jag gå tillbaka till väntstolarna för att vänta lite till. Sen kallade de mig tillbaka och skulle få den svenska adressen till mig. När jag hade sagt den så frågade Helan.
- Så du bor i södra Sverige då eller?
- Eh, ja det gör jag.
- Ja, det var bara en ren chansning, jag har varit i södra Danmark. och jag har alltid undrat över vad det ni äter, är för något. Det som kallas Skagen!
Jag börja skratta och berättade vad det var för något. Kul killar.
Sen gick vi faktiskt glada därifrån, och jag fick ett gott intryck av polisen i Bryssel.
- - -
Klockan 02.30 ringer min telefon, och jag har precis somnat. Polisen har funnit en kille med några saker med mitt namn på. De skickar en polisbil till kontoret och jag och Andreas sätter oss tillrätta, knäpper på oss bältena och lutar oss tillbaka.
Och jäääävlar vilken fart de hade. De körde minst 100km/h inne på Bryssels gator - utan blåljus. Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om något sånt. Jag har inte åkt polisbil i Sverige - men i Bryssel! Ha! Det du!
Väl på plats fick vi vänta en stund på att komma in till rätt snubbe. Han hällde ut massa grejer på bordet. Och en del kände jag igen.
Min filofax - helt och alldeles tom på innehåll.
Jobbtelefonen.
Några medlemskort, ICA - kortet och någon rikskupong. Och ett visitkort till en tjej som heter Kadri.
Inget mer.
Jahapp. Sen fick jag skriva på ett papper där det stod att polisen var tvungna att få ett godkännande av mannen som hade haft mina saker - för att jag skulle kunna få tillbaka dem. Helt sjukt!
Tydligen så fick de ett godkännande och jag kunde ta mina saker och gå därifrån. De rekomenderade oss att gå den vägen där han som hade tagit mina grejer antagligen hade gått. Så vi gjorde det. 04.00 gick jag och Andreas på Bryssels gator och försökte leta efter en väska man kanske hade kastat bort i all hast. Inget fynd, men någon bil som frågade om jag inte skulle ha hjälp att leta, och sen följa med honom hem. Eh - nej tack!
Så vi satte oss i en taxi, på väg hem.
Och jag betalade och så gick vi ut och in i lägenheten- sen märker jag att jag glömt filofaxen, och dess lilla innehåll på det jag fått tillbaka - förutom telefonen, i taxin. Oyes! Fan vad bra gjort Jeanette. Sjukt bra! Eller?
Jahap. Gå och lägga sig igen skitförbannad på sig själv för klanteriet.
- - -
Kadri kommer fram till mig och undrar om jag har tappat en filofax i taxin. Yes - det har jag, svarde jag ju så snabbt som möjligt för att få henne att fortsätta.
- Japp, det var en taxichaufför som ringde mig halv fem i natt och snackade något om en filofax. Och när jag pratade med Andreas så sa han att du tappat den i en taxi.
- - -
Helt sjukt! Antagligen har chauffören hittat filofaxen och i den visitkortet till Kadri, som jag för övrigt bara har träffat en gång innan på Parlamentet, och ringt dit. Nice!
Bara en ren händelse att hon nämnt det för Andreas, annars hade den inte kommit fram.
Så idag, om hon ringer någon gång, ska jag hämta min tomma filofax, på Centralen i Stockholm ( jag är på visit just nu) i kväll, så ska jag få den då.
En etnisk tjej som jobbar i Bryssel ska komma och lämna min filofax i Stockholm, för att sen resa vidare till Örebro för ett möte. Helt otroligt! Och om det inte blir i kväll - ja, då bor vi ju i samma stad sen.
- - -
Vilket äventyr säger jag bara! Och det fortsätter! Bara Pass-historian kan bli ett eget inlägg senare framöver... Håll utkik!
Är trött, sov inte mycket den natten vi var hos polisen. Och sen vara med och arrangera ett seminariet på Parlamentet igår. Och dessutom ha sovit dåligt/lite den senast veckan. Allt gör att jag nu är officiellt sliten. Helt galet.
Over and out.
Kommentarer
Postat av: e
har inga pengar
Trackback