This is who i am.

Cyklade igenom kyrkogården idag. Hemskt att det är så många som ligger där. Och framför allt dem som inte har fått levt så länge i livet. Jag såg flera stenar med ingraverade namn som inte har hunnit bli så gamla. De har inte hunnit vara med om livets alla "måsten".
Många många gravar var fyllda med påskliljor och tulpaner eller andra sorters blommor. En del, de där undangömda, de som är längst in intill skogen - de är nästan överväxta och det ser ut som om de är bortglömda. Inga fina livliga blommor som är ditplanterade eller ditsatta. Inga putsade stenar eller bortborstade löv. Bara grönt, grått och brunt.
Har man glömt dessa gravar? Har man glömt personerna som sägs ligga där? Det är väl olika från fall till fall. Men jag kan inte låta bli att tycka det är sorligt.  Jag själv har inte frivilligt gått till mina släktingars grav på många år. Det är dags för förändring på den fronten. För jag vill minsan inte ligga där i hörnet och få mossa på min sten och inte bli ompysslad. Ett konkret bevis på saknad- för jag tror på att visa vad man känner. Inte bara ha det inom sig. Det är dags att visa att vi saknar våra döda. Genast. Nu.