This is who i am.

Datorrensning brukar fungera för att rensa mina tankar. Kollar i varje mapp om det finns något icke aktuellt att slänga. Det händer inte så ofta- men när tiden väl ges, då tar det en stund.
Men varje gång jag ska rensa papperskorgen blir jag så nervös att jag måste kolla igenom nästan alla dokument igen, för att se så att jag inte har kastat något viktigt eller något som kan vara bra att ha. Och det tar ännu längre tid.
Till slut brukar det bli så att jag har återställt hälften av dokumenten jag slängt, och hälften ligger kvar i ppaperskorgen. Där får de ligga ett tag så att jag sen kan komma tillbaka och se om det är något jag saknat efter en tid.

Om jag har svårt att slänga saker? Jo, ganska. Men den här proceduren visar ju också att jag har en del beslutsångest, och att jag behöver rensa mer än datorn - huvudet.


Nu dags för rensning i mailen.

Läste i gårdagens Metro om mannen som blivit friad då han smygfilmat under en kvinnas kjol på Stadium. Bara för att hon inte var medveten om vad som hände - frias han.

Hur sjukt är inte det?

- Om jag inte är hemma och jag får inbrott, fälls då inte tjuvarna, för att jag inte märker något?
- Om jag inte ser att någon tar min plånbok ur min väska, gälls det inte då?
- Om jag är medvetslös och blir våldtagen, gör det inget då?


Helt galet system. Det som har hänt har hänt, och han har ju tillochmed erkänt. Men tydligen var det okej! Okej att smygfilma, att få henne känna sig förnedrad. Tydligen är det okej att smygfilma under kjolen på en kvinna...

"Samsungs nya sexserie..."

- Vattna blommorna
- Ring lillasyster
- Bli frisk

Helt slut. Har fixat och donat hela dagen för att kunna vara hemma och vara sjuk. Helt otroligt. Men nu, äntligen, kan jag vara sjuk på riktigt. Eller - i alla fall till i morgon klockan 12. Då tar jag ett samtal, sen stänger jag av allt. I alla fall för en dag.

Tredje allvarliga förkylningen på två månader. Folk i familjen har haft något som heter microplasmalunginflammation. Typ. Kanske är det det jag har? Mycket lustigt. Eller så reser jag helt enkelt för mycket.

Dessutom så är det inte så lätt att vara pigg och på när någon går bort. Saker ska fixas, folk ska tröstas och grejer ska tänkas på. Inte världens bästa tidpunkt att vara sjuk på - men är det någonsin det?

Jag diggar starkt Carl Schlyter. Sitter och lyssnar på EU-debatten från miljöpartiets kongress i Östersund. Hans stil, hans argument och hans sätt (retorik, såklart) får mig att hylla honom än mer.

3-0.

Inte nog med att våra flaggor har samma färger, våra bidrag i ESC är slående lika. Båda silverklänningar, båda använder ordet Hero, och de använder svenska dansare. Och de har riviga nummer och schyssta körare/dansare.

Det kan gå precis hur som helst på lördag om dessa går vidare. Helt klart.

Dödsfall.

Ett telefonsamtal man aldrig vill få. Aldrig vill få. Sjukhustes läskiga bakgrundsljud.

Jag står rakt upp och ner och vet inte vad jag kan göra. Bara att vänta och se. Bara att stå hjälplös. Jag vill hjälpa. Men med vad? Hur gör man? Vad gör man? Vad säger man?


Vet inte ut eller in. Och inte blir det bättre av en tokförkylning med feber och hosta.

Inte en enda Coca Cola- skylt såg jag på Malta. På hotellet serverades Pepsi, stora reklampelare över hela ön, jämte ölreklam och någon whiskyreklam (som för övrigt gjordes reklam med hjälp av en kvinnlig rumpa och med texten ryyyytchhhhmmmppp (Que!?)).  och när Evelina frågade på flygplatsen om just coca cola förstod dem inte vad hon sa.


- Har Coca Cola bannlysts från ön?
- Har Pepsi övertaget för en gångs skull?
- Vem ska rädda den goda Coca colan nu när stora stygga Pepsi tagit över ön?
.... to be continued....




Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

- bada inte för länge i en skön pool när solen steker dig omedvetet. (Var jätteduktig och låg i skuggan emellanåt och smörjde in mig. Men alla tankar försvann när det svalkande vattnet svepte min kropp i en timme). Är röd som en kräfta - fortfarande.

- lägg inte en nyinköpt chokladkaka på en varm låda mat. Den smälter.

- lägg inte in chokladkakan i frysen och glöm bort den. Risk för att stuka långfingret då du ska knäcka chokladen. Ont.

På plats i Bryssel. I går åkte jag från Malta, via Frankfurt och landade på Arlanda i natt. Min väska hade gått sönder någonstans mellan Malta och Arlanda, en ny inköptes sent i natt på Arlanda.
Två timmars sömn och sedan upp igen. Upp och i väg till Bryssel med en stor grupp. Puh!
Glädjen var väl ändå att träffa på två kollegor som var på väg till Dublin - samma tid som mitt Brysselplan. Möts man inte på kontoret - får man passa på att ses, av en slump, på terminal 5 på Arlanda.


Inget har gått som planerat idag. Det preliminära programmet kastade jag efter att alla mina inbokade möten med gruppen blivit avbokade eller omkastade. Improviserade hela eftermiddagen, och gruppen verkar inte märka något (för inte hade de deras program med sig - puh!).

Så nu sitter jag på kontoretm, och tycker allt att det är lite ensamt då blixtrarna ljuser upp regnmärkret utanför. Men jag känner mig som hemma. Som aldrig förr. Bryssel är mitt hem - och framförallt då jag har take-away från den vietnamesiska. Dejá vú.

Det är roligare att läsa andras bloggar än att skriva på min egen.


I morgon Malta. Sen Bryssel. Och sen Köpenhamn för att avsluta i Höör. Matheo ska döpas. Och vi är faddrar.