Jisses.
I går var jag i Stockholm på en avslutningsmiddag för två kollegor - och det får jag betala för idag. Liggande ställning från start. Nu är alla tvprogram slut. Alla tidningar lästa. Och jag kan fortfarande inte resa mig upp. Jahapp.
Vad händer egentligen?
Och visste vore det lite roligt om USA också hamnade i konka? Jisses!
Grannskap.
Grannarna åker med sina bilar förbi. Vissa cyklar, andra går. De flesta hejjar lite försiktigt på mig när jag sitter i hörnet. De undrar nog vad jag gör hemma så mycket. Men ingen frågar. Ingen frågar om kryckorna heller. Alla sköter sitt. På var sitt håll. Och visst är det rätt skönt. Ha en ytlig kontakt. Ingen som känner någon av de andra på djupet. Ordentligt. Men det är väl det som kallas för just grannskap.
Det yttrar sig rätt annorlunda det där med grannskap. Om en av oss på gatan börjar tvätta bilen, kan man lätt räkna ut att någon annan också snart börjar dra fram slangen. Om någon klipper gräset dröjer det inte länge förrän flera andra också brummar med sina maskiner. Beror det på att man också vill vara duktig och göra som de andra, för att inte ligga efter - eller beror det på att man själv blir inspirerad och sugen på att göra något liknande? Själv blir jag bara lite full i skratt när jag ser fenomenet och vägrar göra samma sak som de andra samtidigt. Hellre tvärtom än precis som alla andra.
Rastlöshet i vila.
Har varit hemma några veckor nu. Jag är totalt rastlös och jag vet inte vad jag ska göra av dagarna. Ena stunden har jag energi. Andra har jag ingen alls och måste sova. Smärtan tar på mig. Mer än vad jag egentligen vill erkänna.
Jag sitter en del i min trädgård. Ser hur gräset växer, utan att kunna klippa det. Ser hur häcken börjar blomma och njuter av att det snart är sommar. Solen tittar fram lite då och då och tjocktröjan åker av en sväng när solen står som högst.
Huset borde vi måla om. Likaså byta lite panel på huset så att det inte kommer in fukt. Men det får allt bli nästa sommar. Nästa sommar. Vad annorlunda livet kommer att vara då.
Tadaa.
Det bästa är nog att jag nu kan lägga lite energi på hemmet. Och en hel del på frisksport. En sak per dag typ. Och i liggande form helst.
Och i och med detta så kanske bloggen kan prioriteras. Well - det återstår att se.
Bloggeribloggera
Promise!
I know.
Tiden räcker inte till. Idéerna flödar - varje dag. Men att sätta sig ner och skriva ner tankarna - det finns ingen tid eller ork för det. Inte just nu.
Tidstjuv:
Novembermörkret.
Energiflöde:
-Fantastiska dagar när systararna var uppe hos mig i storstan - vilka dagar! Och vilken konsert! P!nk - vilken show. Obeskrivligt.
- Familjerna Lundwall/Nihlén kommer upp i mellandagarna och firar nyår hos mig. Längtar.
When love hurts.
Det är mycket nu. Någon har sagt det förut. Jag säger det med mina ord. Det är för mycket just nu. Plötsliga gråtattacker för att saknaden till mina energikällor är för stor och för svår att hantera. Jämt. Mina syskonbarn är dom jag får all energi från. De är alldeles för långt borta, och det är alldeles för lång tid sedan jag träffade dem. Det är mycekt just nu. My job is killing me softly.
Ännu ett hotellrum.
Den här gången i Göteborg. Bokmässa och folkbildningskonferens i en enda salig röra. Men det är bra, och det kommer att bli riktigt bra. Bara den här förnedrans hostan ger med sig. Men det fixar sig väl.
Mycket jobb. Lite fritid. Mycket tankar. Mindre action. Skärpning bör ske snarast. Om inte förr - så i december. Då är jag ledig i fem veckor.
Saknad.
Jag saknar familj. Jag saknar att vara några stycken i huset. Jag saknar att komma hem till ett varmt hus med kärlek. Jag saknar min familj.
Förkyld.
Minuterna går sakta. Huvudet är stumt. Det enda som kan intas är halstabletter, glass, soppa och alvedon. Och fiskgratäng. Det funakr jämt när jag är sjuk. Det är ett evigt mantra. Fiskgratäng. Inget annat brukar jag kunna få i mig i matväg som är i någorlunda fast form. Fiskgratäng! Fiskgrat'ng och filmen You´ve got mail - sen är det dags att bli frisk igen.
Well.
Vad är en bal på slottet.
Back on track.
I Bryssel. Fick vara här en timme - sedan dess har jag varit liggande. En rejäl matförgiftning klubbade ner mig totalt. Bra nu igen.
Bryssel - min stad. Jag känner mig hemma här. Och trots att toaletten har varit min bästa polare det senaste dygnet så har jag ändå känt mig som hemma. Jag kände ingen panik över att vara i ett annat land själv. Jag är ju redan hemma.
Har faktiskt ingen aning om vad det är som gör staden till min. Men jag kan stan, jag vet tempot och jag känner känslan. Det internationella. Det öppna. Icke-svenskheten.
I love it.
Redan?
En ljusglimt är att jag kommer att få spendera tid med en underbar pojke. Linus kommer att komma hem till mig varje torsdag och käka middag för att sen åka över till trampolinträningen i byn bredvid. Vi träffades på Cirkusskolan och hade otroligt roligt tillsammans. Jag har länge sagt att jag vill arbeta med människan också. Inte bara politiken bakom. Nu, äntligen, kommer jag att få göra det. Varje torsdag. Jag längtar.
Oh I like.
Snart dags att träffa en fin person. Vilken lycka!
Med mat i magen är jag på bra humör. Och pigg och glad. Inspirationen flödar och trots att det gråregniga rusket utanför känner jag att det är en färgglad dag. En bra dag, helt enkelt.
