This is who i am.

Vissa dagar önskar jag att jag hade haft mer mod. Tillexempel igår när jag gick genom fiskgatan här i Bryssel.
Jag går själv genom gatorna, eftersom jag gick före de andra från middagen för lite justeringar på dagens lunchställe.
En man som i vanligtsvis haffar folk in på restaurangen han jobbar på, börjar prata med mig, jag undviker honom och han följer efter. Han börjar prata på engelska, och jag går snabbare och snabbare (men tillräckligt snabbt för att inte ramla på ojämna trotoarer). Han säger att jag har samma ansikte som henne i hans dröm - fast där heter hon Tiffany. Och sen undrade han vad jag hette och försökte gå i fatt mig. Hela fiskgatan. Och två män från en annan restaurang börjar säga till mig att jag inte skulle vara så nervös - och de tyckte jag skulle stanna för att prata med honom. "Du kan stanna här med oss."h
Jag sa inget, jag tittade inte bakåt. Jag gick bara på - såg oberörd ut. Men inombords hoppade hjärtat och det enda jag kom at tänka på var om Andreas var i stan. Jag tg upp telefonen och ringde honom. Lyckligtvis var han kvar i stan och jag gick bara något kvarter till för att träffa honom och några från hans grupp den här veckan.
Mannen fäljde efter mig hela fiskgatan upp mot Grande Place och ropade saker jag inte förstod - eftersom det kom både på franska och på ett annat språk jag inte uppfattade.

Inatt och idag på morgonen har jag gått runt och funderat på vad jag skulle ha kunnat gjort i stället. Skulle jag ha vänt mig om och bett honom dra åt skogen? Eller skulle jag göra samma sak om det hände igen? Jag har faktiskt ingen aning, men tankar är bra att tänkas på. Så att jag i alla fall är beredd nästa gång.

I helgen har haf varit tokledig. Sådär ledig att jag inte har planerat ett dugg - men inte heller har det blivit långtråkigt. Jag har, efter tre månader, inrett en hel del i mitt hem. Badrummet har fått krokar, blomma, toalettrullshållare, tandborsthållare och tvålgrej.
Vardagsrummet har fått gardiner medtillhörande gardinstång, blomma, vas, papperskorg, ljus och ljusstake.
Köket har fått en hushållsrullshållare (älskar det ordet), gardiner med gardinstång, ljusstakar, blommor, tallriksunderlägg, tallrikar och glas.
Dessutom har jag köpt in en garderobsbelysning, strykjärn och strykbräda. Och galgar.


Nu är det sovrummet som ska inredas och hallen. Men det får bli nästa månad. När jag fått in nya deniros på kontot. Helt klart.

Völkommen förbi så får du en bulle, eller två. 

Hur kan du veta att du har rätt? Hur vet du att du har rätt i en fråga där man kan ha två åsikter, två synsätt? Vad får dig att tro att du har rätt?

Kan du någonsin ha vetskapen att ha rätt? Att verkligen veta att du har rätt?


Alltså. Hur vet vi att vi vet? Kan du ta på vetskap? Kan du ta på kunskap?





(Flum påhög nivå, sent en tisdagskväll,en helt vanlig vecka, i Jeanettes helt vanliga liv.)

Jag är så opeppad som det  bara går att bli. Jag vill vara peppad på att få åka till Stensund! Jag vill vara peppad på att ta bra beslut! Jag vill vara peppad och se fram emot att träffa bra människor. Och jag vill vara peppad på att förändra vår organisation!

Men hur mycket jag än peppar mig själv så blir jag inte uppeppad. Jag vill!

Om man bara har viljan till att vara uppeppad - är man på rätt väg då? Räcker det?

Sitter på x2000 hem till Stockholm igen. Det var en bra tripp till Göteborg, på många sätt och vis. Nu är jag så avslappnad efter dagens promenader i staden att jag jäspar stup i kvarten.

Ska nog sova en stund - det får man ju faktiskt göra när man reser, har jag hört.


En kaffe på McDonalds sen? Kommer du?

Stänga av datorn.
Skriva smset.
Prata i telefon.
Springa ifatt chefen.
Kolla med kollegan.
Prata med kollegan.
Bli kallad på av annan kollega.
Packa materialet.
Stänga väskan.
Ta på sig jackan.
Kolla posten.
Gå till bussen.
Hoppa av på centralen.
Hämta ut biljetterna.
Stressa i mig mat.
Springa till tåget.
Sätta mig på tåget.
Höra av konduktören att vi skulle bli två och en halv timme sena.
Hinna sucka.
Tänka att det gör inget, jag kan kolla på en film på datorn.
Hinna le och känna att det var ju skönt.
Öppna väska.
Inse att datorn inte är nerpackad.
Kasta av sig tåget.
Kontrollera att allt är med.
Springa till kundservice.
Boka om biljetten.
Kasta mig i taxi till jobbet.
Springa i korridoren för att hämta dator.
Hämtar dator, och lite post.
Kasta mig in i taxin som väntat.
Åka tillbaks till centralen.
Prata med min medresenär som följde med på tillbakaresan om arbete.
Kasta i mig en kopp kaffe.
Prata med en vän.
Sätta mig på tåget.
Somna.
Vakna.
Öppna dator.
Öppna webbläsare.
Blogga.
Pust.

- Man har utvecklingssamtal med bossen strax innan.
- Man kan inte släppa tankar om grejer man sa på samtalet innan
- Man kommer på saker som borde sägas
- Man kommer på saker som blev sägda, och som kan utvecklas
- Man tänker på att-göra-listan
- Man tänker att oj! det här glömde jag göra
- Man tänker att man måste sluta tänka och bara slappna av
- Man tänker att man måste ringa sin syster
- Man tänker att man måste ringa det där samtalet
- Man tänker på att man absolut inte får glömma att ringa det där samtalet
- Man tänker på att nu måste man väl ändå sluta tänka en massa och slappna av
- Man tänker att nu har mer än halva tiden gått och jag är fortfarande inte avslappnad
- Man tänker att snart så är det slut. Och det var ju inge bra att inte kunna slappna av
- Man tänker att man måste komma ihåg att säga till den där personen om det där
- Man tänker jahapp, nu var det snart slut
- Man tänker att nu ska jag tänka på att slappna av

Och så var det slut. Great. Och det ska kallas att slappna av? Pyttsan!

Efter en hel helg med friskport och kurshelg i Linköping, är jag helt slut. Inget tar så hårt som att ha hand om en kurshelg med femtio deltagare - själv.

Sträckta och värkande jumskar, blåmärken på knän och höfter. Ömma revben och skrubbsår på smalben. - Jag har åkt inlines på värsta banan! Oyeah!

Japp. Tankarna om New York är kvar. Och var jag än går ser jag tecken på att åka. Jag hör om New York på radio, jag läste om NewYork i en tidning en vän hade med sig, och jag hör Frank Sinatras "New York, New York" i butiken när jag handlar.

Hur man kan (försöka) spara pengar:
- Lägga alla småmynt i en burk (och inte röra dem i slutet av månaden)
- Storhandla (och inte små-fjutt-handla lite då och då)
- Göra inköpslistor (och följa dem)
- Inte handla hungrig (hjälp!)
- Laga mer mat hemma (svårt när det finns så många trevliga personer och äta med)
- Inse att man inte kan göra så mycket åt sitt utseende (hur mycket man än vill förändra/förnya...)
- Begära löneförhöjning (va? går det?)


Hade jag haft en skjorta på mig så hade jag dragit mig i kragen. Men nu kan jag inte det. Så jag säger till mig på skarpen i stället. Så.

Just hemkommen från trampolinträning i Vagnhärad. Riktig lyx att få vara en del av gängets underbara stämning. I like my kids.

Är grymt trött, men orkar inte ta mig de två metrarna till sängen. Är hemma för en gångs skulle i Sköndal - och det är så mycket att pyssla med. Flyttkort ska skrivas (äntligen har Adressändring fattat att jag bott här i en månad), gardiner ska upp, tavlor ska hittasd - därav en evigt bläddrande i IKEA-katalogen, rensning av kylen, vattning av blommor och packning inför morgondagens resa till Skåne.

När ska få bo i mitt hem? 

Nä. Det blev ingen relaxavdelning för mig igårkväll. Nix pix. Kom inte på fråga. Istället slängde jag mig på sängen, satte på tv:n och beställde upp mat. Helt slut och helt bortkopplad till vad som heter omvärld. Stängde av telefon, dator och klocka.
Även om ett bubbelbad skulle vara skönt i den stunden, fick jag prioritera sängen. Mmm. Rätt beslut.


Upp tidigt idag och satte mig på tåget vid sju-tiden. Pust vad jobbigt. Jag gick ut från hotellet innan frukosten börjat serverats. Det är illa. Riktigt illa. Och för den delen så sov jag hela tågresan till Stockholm.


Nu ska jag agera testpanel. Så de så!

"Om man går fort och ler mycket, så ser ingen hur ful man är."

Hmm. Om jag pratar och ler mycket, så märker ingen hur ont och hur trött jag är idag. Den här massagen var inte skön någonstans. Men efter några knådningar till så ska kanske min rygg och axlar börja leva igen.


Är i Karlstad och har politikutbildning. Hur bra som helst. Snart dags för nästa pass på fyra timmar. Puh! Men vad jag har hört så har hotellet jag ska bo på inatt relaxavdelning. Count on me!

 Tjongelibong och hej - på med smilet igen!

Bryssel. Surprise, surprise. Men det gör jag.

Särskilt när jag sitter på en parkbänk i över två timmar i Square Ambiorix,med en bra bok i ena handen och en glass i andra, med solbrillor på näsan och solen ovanför mig. I 25 grader och knallblå himmel.


Och för den delen hände något, några,mycket lustiga saker mig just den dagen. Efter att ha suttit stilla på samma parkbänk alldeles för länge beslöt jag mig för att ta en liten promenad. Och det gjorde jag.
Sen gick jag och satte mig på en annan bänk lite längre bort, efter som min gamla nu var upptagen.
Jag hinner precis sätta mig tillrätta då en äldre dam kommer fram till mig och slår sig ned bredvid mig på bänken. Hon hälsar, och jag hälsar tillbaka. Hon börjar prata lite på franska och jag säger, på franska, att jag inte talar franska så mycket. Men damen pratar på och frågar om jag pratar engelska. Och ja, det gör jag ju. Men det kunde inte hon. Så hon pratar franska och jag pratar blandad franska och engelska. Tydligen går det bra, för hon förstår. Vi pratar om vädret och var jag kommer i från.Och tydligen så bor hennes bror i Stockholm nu efter att han flyttade från Arabien för något år sedan.Tydligen som tandläkare. Jahaja, tänker jag och försöker på ett smidigt sätt börja läsa min bok igen - utan att vara oartig. Så där sitter vi, sida vid sida och säger inte något,och jag börjar läsa min bok igen.

Jag lyfter blicken och ser en liten familj gå upp för trappen.Mamma, pappa och en liten pojke på kanske fyra år knallar up för trappen och jag ler lite mot dem eftersom de ser så glada ut.
Plötsligt springer den lille pojken fram till mig, försöker ge mig en liten grön bok,men jag tvekar - jag vet ju inte om pojken försöker få pengar av mig eller vad han håller på med. Men efter ett kort övervägande tar jag tacksamt emot den lilla boken och jag säger "merci" på min allra finaste franska. Han säger varsågod - givetvis på franska - och springer glatt iväg till sina föräldrar och vinkar lite på vägen. Föräldrarna och damen som fortfarande sitter bredvid mig talar med varandra och utbyter några artiga hälsningsfraser. Jag tackar så mycket och vinkar glatt. Damen får se den lilla boken och vad jag förstår så är det en bok om hur man hittar till Gud. Vi skämtar lite, och sen sitter vi där tysta igen. Ingen av oss vet vad vi ska säga. Farmförallt jag. Hur ska jag kunna börja en konversation när jag knappt kan någon franska?

Vi sitter tysta och jag tar på mig mina solbrillor återigen. Hinner läsa några rader.Sen blir jag avbruten med en harkling på min andra sida. Jag lyfter min blick och där står en ung tjej, kanske runt femton år. Hon ser lite generad ut.Jag tar av mig brillorna och och hon frågar något på franska. Jag säger att jag inte pratar franska,så hon frågar på knacklig engelska;
- Are you a star?
Och jag frågar henne, vad sa du? Och hon upprepar sin fråga. Och sen frågar hon om jag är känd. Givetvis svarade jag nej, jag är ingen stjärna. Då däger hon att hon känner igen mig att jag liknar någon kändis och säger att jag är det,men vill inte säga det till henne.
Damen börjar vrida och vända på sig för att få en syn av mitt ansikte och tittar noga. Jag försäkrar vid det här laget både tjejen och damen att jag inte är någon kändis, eller för den delen en stjärna. Tjejen ber så mycket om ursäkt och går därifrån, med röda kinder och en ganska snabb gång.

Efter ytterligare tysta minuter med damen vid min sida, och efter att jag samlat mina tankar av vad det var som just hände, gick damen iväg. Hon sa att hon skulle gå en runda. Och tackade så mycket för samtalet. Jaha, tack själv.

Dessa tre händelser hände under sammanlagt tio minuter. Jag har aldrig varit med om något konstigare.

När jag tänker så mycket.

Faktiskt.

Snart dags för utbildning i Växjö. En favorit i respris? - Jajjamänsan!

Wish me good luck.